callin

"Jag tror inte att jag vill ha barn", sa hon.
Vi satt på Dalarö, det var en av de vansinnigt varma sommardagarna en av de senaste somrarna och jag höll på att tänka ”det här är kanske någon att satsa på, hon är mer än härlig. Och snygg”.

Det var läget när det kan tippa åt bägge håll, men den kommentaren fick framtidsplanerna att tippa ner i en smält mjukglass.
Det kändes onödigt att bli kär i någon som redan visste att hon inte ville ha barn.
Det kanske var fel, men att redan då veta att det inte skulle bli hela kittet var för tidigt.

Vi åkte tillbaka till stan.

Henne kysser jag inte på alla hjärtans dag.

 ”Scrubs” i söndags handlade om JD:s irriterande förmåga att hitta fel på sina flickvänner. En var leverfläcksrumpan, den senaste orkade han inte med eftersom hon sa ”that’s funny” istället för att skratta.
Jag förstår JD.

Det är små meningslösa detaljer som kan bli stora.

Jag kan bli förälskad i någon ibland tack vare en liten detalj – som hur hon tittar, som hur hon vinkar, som vad hon skickar för sms.
På samma sätt kan det försvinna på grund av en lika liten detalj:

En liten snöbollsstruntsak som växer till en lavin av omöjligt.

Jag är...hm, vad är jag? Ovärd att bli älskad? Ovärd att bli älskad av någon som inte är helt perfekt?

Äh. Perfekt finns inte.
Kanske vill jag bara slingra mig ur, hitta en anledning för mitt fiasko.
Kanske vill jag inte kyssa någon på alla hjärtans dag.
Lögn, tror jag.
En passande teori, bara, tror jag.

På alla hjärtans dag kysser jag inte hon som hade en liten fläck på vänster tutte och inte hon som pratade för lite och inte hon som var för tjock som egentligen var smal och inte hon som stod ut med alla mina brister men som glömde bort att vara något själv och inte hon som var alldeles för varm och inte hon som plötsligt blev så märkligt kort och inte hon som alltid upprepade vad jag sa och inte hon som var så underbar men så hopplöst underverksam.

Och så kysser jag inte hon som faktiskt var galen på riktigt.
Och inte hon som...Och inte henne...
Och jag kysser inte hon som hade så galet stora händer – eller var det Jerry Seinfeld som hade det problemet, det är så lätt att blanda ihop våra liv? – och jag kysser inte mina gamla typ vän som jag plötsligt och aningen märkligt låg med för det blev ungefär som i den där Hannes&Måns-filmen där Björn Kellman och Tintin Anderzon försökte med hysteriskt platt resultat.

Alltså, jag vet att alla hjärtans dag är ingenting.
Men ändå.
Jag rewindar mitt liv och tänker på dem jag kunde ha kysst på alla hjärtans dag om jag inte hade hittat nåt – ibland onödigt, ibland nödvändigt - fel på dem.
Och jag tänker på dem som hittade fel på mig.
Och så tänker jag igen på dem jag hittade fel på.

Och kommer fram till: hade jag inte hittat fel på dem så hade de hittat någon irriterande detalj på mig och dragit så jag hade inte kysst dem på alla hjärtans dag i alla fall.
Jag bara hann dra först.
Resultat är detsamma: okysst på alla hjärtans dag.